I samband med Mikael Alterstens utställning på Galleri Lohme pratar vi med konstnären om hur hans skapande har utvecklats, hur Stockholm har präglat hans konstnärsskap och vad han menar med ”finding myslef in the pieces”.
Hej Mikael, fantastiskt kul att ha dig här, hur länge har du egentligen arbetat med konst? Jag har identifierat mig som konstnär hela livet. Jag har alltid känt ett driv och ett behov; att det är saker inom mig som bara måste ut, som en flod som forsar och kräver ett utlopp. Jag skapade länge i bakgrunden medan jag drev konstprojekt åt andra, men för drygt tio år sedan började jag ta mitt eget konstnärskap mer på allvar och sedan 2009 är jag heltidskonstnär. Du är från Stockholm och dina verk har en tydlig storstadskänsla, hur tror du Stockholm har påverkat dig som konstnär? Det är hög konkurrens i Stockholm, tempot är högt och det är svårt att komma in som ny konstnär. När jag först började få ut mina egna verk kände jag att jag behövde skrika högt för att synas. Jag experimenterade mycket, använde allt från plexiglas och spray till duk och lack. Mycket handlade om en strävan efter det effektfulla. Och uppenbart gick det bra, både i Stockholm och längre bort. Ja. Det gick bra i Stockholm och jag började ställa ut internationellt. Jag ställde ut i New York, London och Paris. Men det blir lätt en opersonlig distans till konsten när man ställer ut så långt borta och jag kände fortfarande att det var viktigare för mig att agera i Stockholm. Vad hände med konsten under den här tiden? Jag lärde mig mycket av mitt experimenterande och mitt sökande efter ett starkt uttryck. Jag fick en hög teknisk skicklighet i hur olika material interagerar, både med varandra och med olika färgskalor. Jag sökte mer inom mig än utanför mig efter motiv och uttryck och fick genom det ut mycket mer av mig själv i konsten. Och nu ställer du ut i Malmö. Konsten, precis som allt annat, expanderar och kontraherar om vartannat. Jag hittade till mig själv i mitt konstnärskap. Jag kom till ett nytt lugn, en trygghet. Jag kände inte av pressen och prestigen lika mycket och då kunde jag hitta ett djupare och i slutändan starkare uttryck. Nu är jag i ett skede då det nya uttrycket vill visas upp mer och Malmö kändes plötsligt relevantare än London. Hur menar du? Den här utställningen heter ”Finding Myself in the Pieces” för det är det jag känner att jag har gjort. Jag har slagit sönder bilden av mitt eget skapande. I det kommer en djupare och kraftigare del av mig själv fram. Det rör sig mot det mer genuina och Malmö kändes naturligt. När jag sen kom i kontakt med Galleri Lohme som jag tycker lyckas balansera det professionella med det avslappnade så kändes det helt rätt. Vad finns i kikaren för framtiden? Jag vill fortsätta röra mig mot det ännu mer prestigelösa. Kanske tar jag ett halvår och bara målar landskap, kroki eller stilleben. Testar något helt nytt. Jag är också nyfiken på vart det jag skapar nu tar mig, jag har fått fantastisk respons på mina senare tavlor av folk som tycker att de kan se ett kraftfullt lugn i dem och det vill jag utveckla.